hej då s/y Galina

Det blev en fantastisk höstsegling i några timmar i går. Det skulle ha varit att vi hjälpte till med påmastning och transportsegling men det var redan löst så vi bara njöt istället. Björn har nämligen sålt sin Fingal28 ”s/y Galina” så innan hon seglar vidare var det ju tvunget att hinna med en avskedssegling. Galina har stått på land hela sommaren men ska seglas till Oslo av nya ägaren så under veckan blev hon sjösatt och mastades på.

Jag fick veta idag att Galina haft sin hemmahamn på Vindö sen 1969 och ägaren innan Björn hette också Björn, lite rolig kuriosa. Men vår vän Björn har ägt henne sen hösten 2009, Niclas seglade henne första gången 2010. Han har även haft äran att få segla med båda Björn ombord vid en kappsegling runt Djurö/Vindö där de fick många tips och trim kunskaper. Men nu ska hon alltså bli norsk ägd och tydligen preppas för långsegling ut i världen. Det känns som alla ger sig ut på långseglingar nu och jag är duktigt avundsjuk.

Men istället för långsegling tog vi alltså en 2,5h kort segling söder ut i Vindöström och sen tillbaka till bryggan i Överby igen. Jag och Niclas har inte seglat sen vi tog oss hem från Göta kanal med Björn och vi hade nog inte räknat med mer så det här var en väldigt välkommen dag. I år är jag lite extra glad att vi känner Björn!

Det ösregnade, verkligen ÖSTE ner, på vägen ut till båten vid 11 och åskan mullrade när vi kom fram men prognosen sa att det skulle lätta och mycket riktigt blev det så. I realtid vågar jag lita på väderleksprognoserna, eller iaf radarbilderna och vindriktningen, då kan till och med jag räkna ut hur vädret kommer bli.

Killarna strosade mellan båtarna när vi kom fram medans jag ammade Aqvelina i bilen. Vi hade tajmat bilresan med att hon skulle sova så när vi kom fram var hon hungrig. När vädret lättade klev vi ombord på Galina som kändes som en miniatyrbåt i jämförelse med Björn nya båt ”MajBritt/GullBritt/JollyRogers”. Niclas första kommentar var att

-”Björn har tvättat båten för varmt, hon har krympt!!”

Men det skulle visa sig att det finns mycket bra med en liten båt också, alla njöt verkligen av den lilla båtens positiva sidor under hela seglingen.

Innan vi kastade loss var det lite som skulle fixas, mantåg skulle sättas dit, Niclas sköljde av däck och sen skulle segel sättas på plats. Jag och Aqvelina fyllde på ytterligare med mat för att sen byta blöja… ja de hade ett direkt samband. Många lager med kläder blev det att ta sig an och kalla våtservetter var inte kul men det var skönt att göra det innan vi började kryssa. Det är en vältajmad tjej vi har som tydligen följer sina dagliga rutiner oavsett om vi är på land eller vatten.

När vi väl kastade loss hade vindstilla regn övergått till halvklart med vind på 6-8m/s stadigt och byar upp emot 10-12m/s. Björn satte kurs söder ut, rakt mot vinden. Jag tycker om det upplägget på seglingar, att börja kryssa sig ut för att sen få medvind hem. Ofta på helgseglingar, både själv och med scouter, har jag insisterat på det upplägget för då är alla mycket gladare hela seglingen. I början av seglingen har man energi att kryssa och så kommer man inte så långt att det bli jobbigt att vända och ta sig hem för det går fortare hem än ut om man får medvind hem.

Aqvelina hade tröttnat både på flytvästen och sen på att ligga i ruffen så jag satte henne i sin BabyBjörn på min mage och så somnade hon efter två slag. Eftersom båten är så liten fanns det inte riktigt plats för mig att vara passiv i sittbrunnen när vi kryssade men eftersom båten är så liten kändes det som att jag var i sittbrunnen när jag stod i ruffluckan. Fördelen med att stå i ruffluckan var också att det var lä på Aqvelina och jag behövde inte ha flytväst på mig.

Andra fördelar med att segla liten båt var enligt Niclas och Björn att de nådde från styrbord till babordssidan utan att flytta fötterna, slagen gick därför mycket fortare och med tanke på hur otroligt kursstabil Galina är kan man lätt putta till rorkulten lite när hon tappar kurs mitt i slaget, på en båt med ratt blir det svårare att skota och styra samtidigt mitt i ett slag.

Vi kryssade i drygt 1h ner till Svartklippan innan Niclas som då stod till rors, girade hemåt igen. Han hade sett en Dufour 325 som var på väg emot oss ett tag, när vi hamnade jämsides bestämde han sig för att vi skulle ”tävla” med den och girade så vi hamnade på samma kurs. Det innebär inte att informera den andra båten att vi tävlar utan bara att försöka segla om den eller iaf hålla jämna steg med den på samma kurs. Galina borde inte kunna segla om en Dufor men om de slöseglar med dåligt trimmade segel kan Galina med mycket segel och aktiv segling göra oanade hastigheter. Tydligen kan hon plana på friborden vid rätt lutning och Björn har kommit upp i 12knop vid något tillfälle (något som borde vara helt omöjligt för den storleken på båt).

Så med saxade segel seglade vi norr ut och höll väldigt jämnt fart med vår ofrivilliga medtävlare. Till slut valde de en aning annorlunda kurs och för att vi inte skulle segla på fel sida om en grön prick skotade vi om seglen till en slör och satte kurs på Överby igen. Lagom till att vi gjort det såg vi att Dufour’en gjorde samma sak, troligen hade de då tagit en titt i sjökortet och insett sitt stundande misstag. Det är lätt att man seglar mer på vinden än man navigerar i sjökortet när man saxar och då kan man hamna där man inte har tänkt sig. Men får jag välja så seglar jag inte med saxade segel, det är alldeles för obalanserat för min smak. Niclas gillar att länsa så han får alltid ta rodret när han tycker vi ska göra det, han gillar att det krävs så otroligt mycket koncentration och aktiv segling hela tiden. Står jag vid rodret så justerar jag kursen till mer av en slör och sen gippar jag vid behov istället.

– ”Jag är inte så religös att jag uppskattar en Bible spread.”

Att segla med Aqvelina när hon var 2,5 veckor var inte svårt och det var lika enkelt nu när hon blivit 2,5 månad. Likheterna är många, hon trivs inte i flytvästen så man befinner sig inte i sittbrunnen under aktiv segling och hon sover mest. Flytvästen passade däremot mycket bättre den här gången när hon blivit lite större men hon blir väldigt rörelsehindrad, kan knappt röra huvudet och vet inte vad hon ska göra med resten av kroppen. Niclas uppskattade att hon blev så stabil i rygg och nacke med hjälp av den. Det underlättade hanteringen av henne en hel del ombord när två händer ska räcka till så mycket.

Det var en hel del kläder på också så det kan ha bidragit till att hon inte trivdes. Först var det långärmad body och byxor i bomull, ovanpå det en tunn fleeceoverall med inbyggda sockor och lösa tunna fleecevantar. Ytterst hade hon en tjockare fleece overall som var lite för stor men med både sockor och vantar ”inbyggda” i overallen, plus fodrad mössa så klart. Hon har inget vindtätt ytterplagg just nu, det finns inga andra tillfällen hon behöver det så ombord får vi hitta andra lösningar och köra mycket lager på lager.

Bägge fleeceoverallerna är arvegods från hennes äldsta bror, Erik som nu är 17 år. Jag tycker om att hon matchade mitt och Niclas sjöställ i svart och rött. Undrar hur små sjöställ som görs?

När hon sov sittande i sin BabyBjörn hade hon inte den tjockaste fleeceoverallen men jag hängde en fleecefilt utanpå så att det blev som en sovsäck. Hade det blivit väldigt kallt eller blåsigt hade vi tagit med åkpåsen som egentligen hör till vagnen som är en riktigt tjock sovsäck. Den användes nu bara som ett extra fluffigt och varmt underlag nere i ruffen eftersom det inte blev så kallt.

Förhoppningsvis hinner vi ytterligare en segling innan det blir vinter, Björn vill ut med nya båten en helg framöver och ville gärna ha sällskap. Medans vi seglade Galina hade han startat värmaren ombord på ”MajBritt/GullBritt/JollyRogers” för att köra igenom den, den är helt ny. När vi kom tillbaka och gick för att lämna Aqvelinas flytväst och Björns sjöställ ombord var det 25 grader nere i ruffen och teaken utanför ruffluckan var varm. Jag ser verkligen fram emot att njuta av kall höstsegling och varm ruff om det blir fint väder någon helg framöver.

Namnet ”MajBritt/GullBritt/JollyRogers” beror på att hon kallades GullBritt av förra ägaren (men inte heter det officiellt), Niclas kallar henne MajBritt på skoj men hon ska troligtvis heta JollyRogers och jag kallar henne Jolly.

Men nu har vi alltså sagt hej då till s/y Galina. Jag har hunnit segla henne litegrann under 2020 men har bara härliga minnen. Bäst kommer jag minnas chocken när jag inser att jag kan släppa rorkulten och hon håller kursen hur länge som helst trots halvvind. Jag har aldrig seglat en båt innan eller efter med den egenskapen och det är nästan läskigt hur lite kraft som behövs för att styra.

Ett av Björns bästa minnen var när han och Niclas skulle lägga till på Kallskär 2018 och seglar in på bara riggen och gör mer fart än båten framför som går för motor in i samma vik. De får starta motorn för att ”bromsa” men tvärställer sig då och fortsätter driva på tvären in i viken och lägger till i en skreva med 10cm kvar under kölen. I samma vik badar de sen på ett grund mitt i viken när det kommer in ytterligare en båt som ropar på de att de minsann måste flytta på sig så att han inte kör på de, varpå de svarar att:

-”När du kommer hit så flyttar vi på oss!” och så reser de sig upp och står med vatten till knäna mitt i viken. Den skepparen hade inte koll i sjökortet…

Det finns otalet historier från seglingar de gjort med Galina och även innan hon hamnade i Björns ägo är hon en båt med många historier i bagaget. Så här skrev Björn i annonsen inför försäljningen;

Fingal är konstruerad av den kände båtkonstruktören Knud H Reimers. Egentligen heter båten Fin Gal, vilket man förstår när man ser det käcka emblemet, men i folkmun blev det naturligtvis Fingal. Fingal kom i början av 1960-talet då Reimers hade insett att glasfiberarmerad plast var det material framtidens båtar skulle byggas av. Båtbyggaren Torild Larsson kontrakterades för att seriebyggda denna, för sin tid vassa, 28-fotare. För att marknadsföra båten anlitade Reimers några unga duktiga kappseglare, bl.a. Peter Norlin, och lät dem segla båten i Gotland Runt. Båten vann RORC klass IV år 1964, 1965, 1966, 1967, 1968 och 1969. Segrar sex år i rad – en sådan svit har ingen annan båt klarat och Knud Reimers Fingal blev på så sätt historisk. Denna båt har med sig hela tre segrar i Gotland runt och är den mest legendariska båt i Lidingö runt Gulviverallyt och 24 timmars – sin tids värsta kappseglare. Idag seglar hon lika högt med största genuan som andra gör med kryssfock. Själv har jag hissat fock en gång på 15 år… Reva har aldrig gjorts. Fingal har fina proportioner, klassiskt vackert språng och slanka linjer. Deplacement om tre ton och en segelyta på 31,6 kvadrat är beskedligt idag. Men 1964 var det vasst. Fingal ligger fint i vattnet även i byig vind, svarar väl på rodret. Styvheten är lugn. Fingal håller väl emot i vindbyar, slår inte omkull eller lovar. Även balansen är bra, ingen lovgirighet eller tungstyrdhet när hon är rätt trimmad.

Enligt obekräftade källor är det eventuellt Peter Nordin som är första ägare men det är som sagt inte verifierat 100%.

Och tack vare en segling med Galina finns den här fantastiska bilden.

Vi önskar henne ”fair winds and following seas”, säger tack och hejdå!