en jolle, jollrande efter på släp

Säsongen för båtfix är definitivt här, vårsolen får det att kännas som försommar just nu. Varje dag, på väg till och från jobbet, passerar vi täckställningen och båten. Det både pockar och lockar att ta tag i allt vi påbörjade förra året samtidigt som orken inte alltid räcker till.

Idag orkade jag i alla fall en promenad ner till havet med svägerskan, trots tårta för den blivande 17åringen här hemma så orkade vi gå hela varvet runt kvarteret.

Skogen var lite för isig att gå i så det blev inte hela vändan som vi hade tänkt oss men jag var tvungen att gå fram till båtklubben och titta på vattnet även om det innebar en liten omväg för att ta sig hem.

Det var fantastiskt vackert och med värmen från solen kändes sommaren väldigt nära. Men på sätt och vis vill jag inte längta för mycket.

Den här sommaren kommer bli full av äventyr men inte ombord på Wild card för hon kommer att stå kvar på land den här säsongen. Renoveringen ska få ta lite tid så att den blir ordentligt gjord, vi har insett att färgen över hela botten också måste bort utöver allt annat och sen har det kommit ytterligare tillägg ombord som kommer kräva fokus…

…det kommer bli fokus på en lite ”jolle” i stället, som Robert Broberg sjunger i Båtlåt

”Och hur vi sedan få
En och kanske två egna små jollar
Jollrande efter på släp
I ett navelrep
E en hemlighet
Som bara båtar vet”

Mitt i högsommaren och mitt i seglingssäsongen har den här lilla krabaten bestämt sig för att göra entre i världen. Just nu ligger hon och skvalpar på insidan och har det fantastiskt bra. Men för att både hon och vi ska få en lugn start har vi valt att inte sjösätta mer än henne i år.

Det ska bli ett väldigt spännande äventyr men förhoppningsvis blir vi inte helt strandade på land i sommar. Med goda vänner och korta turer kanske vi kommer ut på vågorna ändå. Jag är i alla fall helt trygg med att Sjöräddningen finns om det skulle dra igång när vi är ute till havs.

Jag hoppas vi kan hitta en lösning som gör att jag kan ta mig upp i Wild card eller i alla fall upp till friborden framöver så att vi hinner fixa lite innan ”jollen” kommer. Just nu släpper inte Niclas upp mig för stegen i aktern. Det är trångt och vingligt att ta sig upp och emellanåt är däcksytan snorhal så att krångla runt där med en stor mage, över 3m från marken, är en mindre bra idé. Jag klandrar honom inte och även om jag vill upp så håller logiken tillbaka mig!

Vi hoppas som sagt både få in lite fix och utflykter med andra båtar innan vårt stora äventyr börjar så bloggen kommer med väldigt stor sannolikhet att uppdateras även framöver!