segling hem

Det tar lite tid att få ur sig blogginlägg numera, de skrivs antingen med en hand eller när Aqvelina sover någon annanstans än på mig. Men för att fortsätta resan hem från Göta kanal så tar vi och hissar segel.

Mem-Landsort

Från Mem gick vi faktiskt för motor en liten stund, det var smalt och vi skulle börja med att ta oss till Stegeborgs slottsruin för att tanka. Även om vi hoppades på segling hem tänkte vi se till att tanken var full, man vet ju aldrig. Vi tankade lite glass också och sen gick vi ytterligare lite för motor ut mot Arkösund. Men innan vi kommit så långt var seglen uppe och vi gjorde god fart norrut på de sydliga vindarna.

Eftersom vi seglade och Aqvelina inte hade vuxit i flytvästen på två dagar så boade hon och jag in oss ordentligt i förpiken och njöt av att varva amning, sömn med korta stunder där hon förundrades över förpiksluckan. Hon älskar verkligen att ligga på rygg och titta upp på ljuset i luckan.

När man väl kommit förbi Arkösund är det ont om öar men gott om grund och grynnor så vi gav oss ut ordentligt från land för att sen lägga en kurs rakt mot Landsort och låta autopiloten visa vad den gick för. Både Björn och Niclas verkade väldigt nöjda av det jag kunde se från förpiken och båten fick riktigt fint för fulla segel.

Jag fick en avbytare i förpiken en stund efter lunch och passade inte bara på att gå upp och titta på horisonten och andas havsluft, jag passade även på att styra en stund. Björn satt och lät autopiloten styra när jag kom upp men frågade om jag inte skulle passa på att ta över ratten. Det är nästan lite obehagligt att komma upp direkt från den lilla och avskärmade förpiken till öppet hav med tryck i seglen, sjögång och ta tag i ratten när man är van vid rorkult. Det tar en bra stund att vänja sig vid att ”tänka om” för har man bara seglat med rorkult hela livet faller det sig inte naturligt att styra med ratt trots att du kör bil dagligen. Det är en helt annan känsla i ratten när du faller av och ska hitta tillbaka till kursen, trycket av vattnet känns inte i handen och de små justeringarna blir plötsligt stora. Men det var fantastiskt härligt och jag vill ha ratt på nästa båt!

Vi la till på norra Landsort strax innan middagstid, vi hann sträcka på benen och tända grillen på kajkanten i lugn och ro innan vi var allt för hungriga. Gästhamnen var ganska välbesökt trots att det det i mina ögon är en ganska kal och tråkig betongkaj. Men det är en av de första hamnarna om man kommer söder ifrån så precis som vi. Det är här man går in här efter en hel dags segling för att man helt enkelt inte kommer längre innan det blir mörkt.

Det var en skyddad hamn med tanke på vindriktningen och skulle fortsätta vara det enligt prognosen även när det skulle blåsa upp och vrida lite under natten. Men det skulle visa sig att det inte var vinden som blev problemet.

Jag och Niclas gick och la oss för natten medans Björn var i land en liten stund, när han kom tillbaka ombord hade vågorna tilltagit och båten hade börjat guppa en del. Vinden lyckades nämligen piska upp vågor utanför hamnen som studsade mot en liten ö precis utanför och gick rakt in i aktern på oss i gästhamnen. I rent förebyggande syfte började Björn diska undan middagen som vi hade lämnat och sjöstuva lite över lag utifall att vi skulle behöva flytta på oss under natten. Vi visste ju att vinden skulle öka och om vågorna ökade skulle det kunna bli direkt farligt att ligga kvar där vi låg.

Niclas och jag hann precis att somna när Björn väcker oss utan att själv ha hunnit gå och lägga sig. Vi behövde justera förtöjningarna och utvärdera situationen, båten riskerade att slå i kajen och ankaret släppte (inte helt men lite i taget). Vi hade behövt lägga oss med ankare i aktern trots att det fanns fasta bojar att förtöja med eftersom båtgrannen på ena sidan hade lagt sig vid fel boj. Så trots en lucka vid kajen fanns det ingen boj till oss när vi kom. När Niclas snabbt tagit sig ur förpiken kände jag, som låg kvar, hur mycket det verkligen ryckte och slet i förtöjningarna. Båten kastades runt och och rätt var det var tog det stopp i en tamp för att i nästa sekund kastas åt andra hållet när nästa våg kom. Jag vet inte exakt vad som hände eller vad de gjorde där uppe men har hört att de, precis som jag, var oroliga för om knaparna ombord på båten skulle hålla när det ryckte som värst.

Jag kan som sagt inte redogöra för vad som hände utanför förpiken men Aqvelina sov som en stock genom allt! Och det jag fått återberättat är att det inte bara var vår besättning som var uppe och gjorde om förtöjningarna och höll koll på sina båtar. Tydligen väckte Niclas och Björn den tyska båtgrannen som tagit fel boj, lånade en gummibåt med åror av en nederländare lite längre bort och sen rodde Niclas ut i mörkret och 1m höga vågor och mörker för att förtöja om båtgrannen. Flytväst och pannlampa var på och Björn stod på akterdäck och skötte tamparnas ändar ombord. Sen blev det att sätta ryckdämpare i förtamparna. Det låg bildäck på kajen och tack vare ett klipp i facebookgruppen Segelbåtsfix tidigare samma dag gick det fort att komma på idén att använda däcken som dämpning.

Landsort – Utö

När det började ljusna vid 03 lugna sig en liten aning och förtöjningarna höll så killarna gick och la sig.

Vid 06 va de uppe igen och kastade loss, det var inte en bra plats att ligga kvar på så när det var ljust och säkrare att ta sig därifrån så gjorde vi det!

Vi satte kurs på Utö där vi visste att det fanns en lugn gästhamn och dessutom lite att göra. Så fort vi kom in mellan öarna försvann alla spår av eventuell vind och vågorna dog ut fullständigt.

Men de blev inte piggare utav det, kanske till och med tvärt om.

Planen var att Niclas och Björn skulle få chansen att ta igen lite sömn på Utö och att vi sen skulle ta det lugnt hela dagen och vänta ut åska och hårda vindar som enligt prognosen skulle dyka upp under natten. Vi la till på nästan exakt samma ställe som jag och Niclas låg förra sommaren. Killarna kröp till kojs medans jag och Aqvelina tog bärsjalen och gick i land. Först till hamnkontoret för att betala för gästplatsen, sen gick vi till affären för att komplettera lite ombord och sen satte vi oss på bageriet. Jag avnjöt en lyxbulle och köpte även med mig frukostfrallor tillbaka till båten. Efter nästan två timmar hade de vaknat ombord och då åt vi frukost, klockan var nästan 13 vid det laget.

Under eftermiddagen roade vi oss ombord med Björn nya leksak, enklast beskriven som en drönare under vattnet, med kamera och gripklo, dvs ubåt eller ROV fjärrstyrd undervattensfarkost.

När det blev dags för middag orkade ingen laga mat ombord och trots alla restauranger jag och Niclas hann prova förra sommaren hade vi en outforskad kvar. Så efter en dusch och lite rena kläder gick vi till Nya Dannekrogen. Vi var så tidigt ute att vi till och med orkade en omgång ”Dot” och efterrätt i form av ost och kex ombord innan det blev sovdags. Alla andra kvällar hade vi bara orkat gå och lägga oss efter middagen.

Utö -Vindö

Det kom varken åska eller vindar som jag märkte av under natten så när vi vaknade på morgonen var alla betydligt mycket piggare än dagen innan. Jag hade lite dåligt samvete över att tonåringarna varit hemma själva under seglingen (vi var inte saknade när vi kom hem däremot…) så min förhoppning var att vi skulle ta oss hela vägen hem under dagen. Det blåste på ganska bra när vi gav oss ut, en stund seglade vi bara på delvis utrullad genua. Sen hissades mer och mer segel successivt. Resan hem från Utö eller Nynäshamn har jag gjort ett antal gånger och Mysingen är en ganska tråkig transportsträcka. Utanför Dalarö skans är det fint men ha man sett det massa gånger blir det inte roligare en gång till. På Nämdöfjärden är vi ju egentligen hemma eftersom vi bor i Eknäs på Ingarö så när man ”måste” ta sig förbi det och hela vägen upp till Stavsnäs för att komma under Djuröbron och sen hela Vindö ström innan man kan lägga till är det lätt att tycka att sista dagen hem inte är den roligaste delen av resan.

Det blåste på bra och tydligen var fulla segel lite i överkant ett tag på Jungfrufjärden men Björn och Niclas är väldigt vana seglare och med Björns förra båt, Galina, var det alltid stora segel uppe. Man anpassar skotningen, kursen och seglar aktivt så är det inga problem att det blåser lite mycket emellanåt. Vi som låg nere i förpiken märkte inte av funderingarna i sittbrunnen eller att det blåste mycket, jag sträcktittade på en serie och Aqvelina gjorde precis som alla dagar, njöt av att vara ombord.

Väl uppe på Vindö hade vi en välkomstkommitté som väntade på oss, både Niclas och Björns föräldrar stod på bryggan. Vi skulle få skjuts hem av Niclas föräldrar och alla var nyfikna på båten.

Jag hade packat ihop det mesta medans vi gick Vindö ström så det gick fort att lasta ur båten och packa in i bilen. Sen blev det rundvandring ombord innan vi åkte hemåt.

Så det tog tre dagar från Mem till Vindö, det hade utan problem kunnat gå på två dagar om vi hade fått sova på Landsort. Båten, vars namn fortfarande diskuteras, känns som en fantastiskt köp med tanke på standarden ombord och seglingsegenskaperna. Jag är väldigt glad för Björns skull!