Kalkylerade risker

Under gårdagens vinter”segling” la jag ut några bilder på Instagram, seglingsaventyr.se. En av de föreställde alla oss i sittbrunnen under gång. Jag skrev bland annat att Aqvelina satt fast förankrad på min flytväst i sin BabyBjörn och fick för ovanlighetens skull en kommentar från en följare som jag inte känner. Jag valde att hålla svaret kort på Instagram men kände ändå att det kanske är fler som undrar hur vi tänker ombord med säkerheten kring Aqvelina. Och det är alltid nyttigt att sätta sina egna tankar i ord och ta in andras perspektiv på sina egna beslut. Det betyder inte att man alltid ändrar sina beslut men det kan ändå vara tänkvärt att se de från en annans synvinkel och för er som följer oss att se vårt perspektiv.

Det är en risk för alla att kliva ombord på en båt, oavsätt säsong och väder, precis som det är farligt att sätta sig i bilen eller gå över vägen eller varför inte strosa på en solig strand under palmerna. Att ta med sig ett barn ombord ökar riskerna eftersom de oftast är omedvetna om risker och inte har ett utvecklat konsekvenstänk. Ett spädbarn kan på sätt och vis vara säkrare att ha ombord än en treåring men ändå inte.

Aqvelina är just nu 4 månader, rullar från rygg till mage i tid och otid men är i övrigt tämligen orörlig och på så vis rätt säker att ha med ombord så länge vi är i ruffen. Hon kommer inte plötsligt klättra ut i sittbrunnen och ta sig upp på däck under ett obevakat ögonblick. Men att röra sig med henne i famnen som inte ens kan hålla i sig uppe på däck är en annan typ av risk (en treåring skulle kunna hålla i sig).

Att ta med henne ombord innebär att vi hela tiden måste ta kalkylerade risker, gå igenom varje moment och mentalt göra en riskanalys innan vi genomför den. Vad vi än väljer så riskerar en plötslig olycka att bli fruktansvärd oavsett vad vi har valt. Alternativet är så klart att stanna hemma.

Jag har tre barn som är 17 år, 15 år och 4 månader och jag har seglat med alla mina barn när de var små även om Aqvelina varit överlägset yngst ombord.

Men slutsatsen jag har dragit av att ha barn med 17 års mellanrum är att jag är helt annorlunda som mamma nu och då. Aqvelina är det absolut lugnaste, nöjdaste och mest lätthanterliga barn jag har än så länge (peppar peppar) och den största skillnaden jag kan se är att jag är en otroligt mycket lugnare mamma nu. Det beror i sin tur på att jag fått lära mig att ta hand om mig själv först och må bra (tack älskling för att du ständigt påminner mig) så jag sen kan ta hand om andra och få de att må bra. Att ta hand om mig själv innebär bland annat att jag ser till att vara på sjön så ofta som tillfälle ges.

Så för att Aqvelina ska må bra behöver jag må bra och det innebär att jag kommer att vara till sjöss och så länge Aqvelina är liten kommer hon att följa med.

Men, tänker ni kanske då, måste man göra det när den är snöstorm och 16 m/s i byarna för att må bra. Kanske, kanske inte men nu blev det så och vi valde att ta den risken men genomföra det så säkert vi kunde. 

Så kring hennes säkerhet ombord så kör vi på följande. Vi är endast uppe på däck med henne när vi är fast förtöjda och då bara för att ta oss på eller av båten. I de situationerna är den som har Aqvelina aldrig själv på däck. När jag har henne på däck sitter hon oftast i en BabyBjörn eller sjal på mig. Det är definitivt inte det säkraste sättet att ha henne OM jag skulle ramla över bord men det är det bästa sättet för att minimera risken ATT jag ramlar över bord. Med två händer fria rör jag mig säkrare än om hon blir ett stort byngligt paket av att ha sin egen flytväst på. Jag måste i de fallen använda minst en men helst två händer bara för att hålla i henne.

Det händer att vi vistas i sittbrunnen under gång och där varierar vi mellan att ha henne fast på mig eller löst i egen flytväst. När det är kallt ute har jag valt att ha henne fast på mig för att kunna hjälpa henne att hålla värmen, det görs inte sjöställ i hennes storlek… Med vädret som var i går var hon inte ute i mer än 10 minuter och eftersom vi gick för motor valde vi att det var tillräckligt säkert att göra som vi gjorde. Hade vi haft segel uppe i de väder/vind förhållandena som rådde hade jag definitivt inte varit ens i sittbrunnen eller ens ombord med henne, oavsett egen flytväst eller BabyBjörn. 

Att det är jag som har Aqvelina mest och seglar minst har att göra med flera saker. Niclas och Björn samarbetar bäst ombord eftersom de har mest vana och erfarenhet av det tillsammans, dessutom är det Björns båt. Aqvelina helammar fortfarande och hon och jag samarbetar bäst i nya situationer eftersom vi har störst vana av att vara tillsammans. Och det är inte viktigt för mig att stå mest vid ratten eller skota hela tiden, det viktiga är att vara ombord.

Nu är vi hemma i värmen igen och Aqvelina pockar ordentligt på uppmärksamheten just nu så ett mer detaljerat inlägg om vad vi faktiskt gjorde igår i snöstormen kommer lite senare.