Vinter”segling” 19 november

Minns ni den ljuvliga men lite onormalt varma helgen 10-11 november? 10-15 grader varmt, strålande sol och knappt någon vind. Då skulle vi ha följt med Björn ut på säsongens sista segling. Tanken var att sticka ut lördag morgon vid 10, ta oss till Skarprunmaren och ”Telia bryggan” där vi skulle lägga till och övernatta i båten för att på söndagen gå till Djuröbåtsällskaps mastkran och masta av båten inför vinterupptagningen.

Nu blev det inte så på grund av Björns onda knä, vi letade köksfläkt istället men kom hem med en takdusch… allt blir inte som man har tänkt sig kan vi väl sammanfatta den helgen med.

Men båten behövde upp ur vattnet och ju längre säsongen går desto större är sannolikheten för dåligt väder. Vi hördes av i mitten på veckan när Björn knä hade återhämtat sig lite och takduschen var monterad. Vi kom fram till att lördag såg okej ut vädermässigt och på söndagen skulle vi på nya båtklubbens årsmöte så då ville vi gärna vara hemma, allt så blev det lördag. Hur det kommer sig att vi har ny båtklubb kräver nästan ett eget inlägg men den väldigt korta versionen har med fantastiska grannar och Kanarieöarna att göra.

Sen kom varningen för snö under fredagen men vi såg inte röken av någon snö här ute. Däremot fick vi äldsta sonen att sätta vinterdäck på min bil, bara utifall att.

När vi kliver ut genom dörren för att åka till Vindö på lördag morgon, då faller de första snöflingorna.

Vi hade redan packat för vädret, oavsett snö är det blött och kallt ombord så här års, så det vara bara fortsätta som planerat. Aqvelina hade fått en nysydd fleeceoverall att ha som mellanlager, jag hade till och med roat mig med styrbord och babord på dragkedjor och kantband, bara för att jag kan.

Vi tog även med tjockaste mössan, vagnens tjocka åkpåse och ytterligare overall. Jag och Niclas körde underställ, mjukisbyxor och fleecetröja under dunjacka och sjöställ samt raggsockor, flera vantar och ombyte. Bägge prioriterade smidiga skor över varma, klumpiga vinterkängor men körde i alla fall raggsockor för att hålla fötterna så varma som möjligt även om de blev blöta, vilket Niclas fötter blev bara av att röra sig ombord. Klumpiga vinterkängor är det sista jag vill ha ombord eftersom det blir mer farligt än varmt. Björn hade varit klok nog att ta med bägge sorterna för att kunna byta emellan. 

Det var en händelselös bilfärd ut till Överby och Aqvelina sov. Vi mötte Björn på bryggan och hans första kommentar var

– ”Det finns en stor nackdel med vinterisolerad båt, det blir snorhalt på däck!”

Inne i båten hade värmaren stått på en bra stund och fått upp det till i alla fall 7-8 plusgrader men det märktes inget av uppe på däck där det var -1 grad. Som tur var hade det inte snöat så mycket i alla fall så det var inte omöjligt att gå ombord, man fick bara tänka sig för. Mest tänkte vi på Aqvelinas säkerhet och satte fast henne i BabyBjörn på mig så att jag skulle ha två händer fria och kunna hålla i mig så bra som som möjligt. Även om det skulle vara katastrofalt dåligt att ramla i vattnet med henne på det sättet var det minst risk att vi skulle ramla i om jag kunde hålla i mig med två händer. Läs mer om hur vi tänker kring säkerheten i det här inlägget.

Med tanke på vädret hissade vi inte några segel även om Björn och Niclas tydligen stod en stund efter losskastning och funderade på att hissa då vi hade en slör/halvvind och seglen fortfarande satt uppe. Men det var för riskabelt och kort tid vi skulle vara ute så det valdes bort. Eftersom båten också skulle tillbaka till samma brygga när vi var klara var det bara kasta loss. Det är nog det snabbaste vi kommit iväg någonsin.

Aqvelina var hungrig efter sovstunden i bilen så hon och jag satte oss i ruffen medans killarna kastade loss. Sen passade vi på att gå upp i sittbrunnen en stund när hon ändå var nöjd. Åter igen gjordes en riskanalys kring hur vi skulle ha henne på ett säkert sätt. Hennes flytväst ligger alltid ombord men hon blir väldigt klumpig att hantera i den, det är svårt att hålla i henne på ett bra sätt och dessutom saknar hon vindtäta kläder. Så för att hon skulle hållas varm och vi inte skulle riskera att tappa henne valde vi att jag satte på mig en icke uppblåsbar flytväst, hon sattes i babybjörnen ovanpå den så att så mycket flytkraft som möjligt hamnade under henne och sen hade jag sjöstället på ytterst för att stoppa vinden. Jackan gick inte riktigt att knäppa så jag ställde mig med vinden i ryggen så hon hamnade i lä.

Vi var uppe i sittbrunnen i ca 10min och sen gick hon ner i förpiken med Niclas och vilade /värmde sig. Niclas var lite trött efter både konferens och julbord torsdag respektive fredag. Att bara ha sovit 4 natten till lördag hade inget att göra med att han är småbarnsförälder.  

Det började friska i ordentligt och molnen sjönk ner mot vattenytan och la sig som en tjock dimma ju längre söder ut vi kom. Björn ropade ner till Niclas och frågade på skoj

-”Vad gör man när man inte ser strandkanten på någon sida av den smalaste passagen i Vindöström??”

svaret blev

-”Sikta på något billigt”

När vi puttrade in i ”dimman” kom snön. Jag vände mig mot vinden för att titta på vågorna och var lite förvånad över att de vita vågtopparna (gässen) inte var fler, vinden kändes betydligt starkare än 6-8m/s som vågorna indikerade. Enligt vindmätaren blåste det 10m/s och 16m/s i byarna så jag hade rätt. Troligtvis hade det blåst upp så snabbt att vågorna inte hunnit med när jag tittade på dem. Jag tycker att vågorna brukar vara bra måttstockar på vindstyrkan och jag blir bättre och bättre på att läsa av dem.

Jag och Niclas byttes av när vi såg Djuröbron och flingorna stack mig i ögonen, det kändes bättre att han med glasögon var uppe och hjälpte Björn, ingen tog med skidglasögon.

Nere i ruffen var det sovdags, Aqvelina somnade nästan så fort jag fick henne i famnen. Så jag satte mig med fötterna i en yllefilt och värmde dem medans hon låg på min mage och vi värmde varandra. Det var bara 10 grader varmt och jag var lite förvånad att det inte blivit varmare. Motorn gick för fullt och värmaren gick för fullt, jag tycker det borde ha pumpats ut mer varmluft än det gjorde men ingen av oss frös. 

Lagom till att vi hade lagt till under mastkranen 40min senare vaknade Aqvelina. Vi var helt överens allihop om att äta lunch först och fälla masten sen. Varma och mätta ger bättre förutsättningar att lyckas än kalla och hungriga. Med pasta i snackpots eller nudlar i kastrull var det snabbt och smidigt att få i sig mat, det har blivit en stående lunch ombord och det var bara Niclas glutenfria variant vi tog med i packningen hemifrån, till mig och Björn fanns det redan i båten. Vi hoppades också på att snöandet skulle lägga sig lite vilket det gjorde. Niclas lossade även alla kablar vi såg under masten för att ha något att göra medans snackpoten blev färdig och kom ner i lagom temp.

Masten är över 19m lång, båten är 11m och mastkranen egentligen en modell för liten. Dessutom har ingen av oss mastat av eller på båten tidigare. Men ibland är det meningen att det ska gå bra trots att vädrets makter var lite emot oss. Vinden låg i alla fall på från rätt håll så det var lä i viken vid mastkranen. Vantspridarna på masten satt lagom högt upp för att funka under mastkranen och ändå lyckas lyfta upp den ur ruffen. Dessutom var masten så välbalanserad att den hängde stabilt helt av sig själv när den var loss från båten. En stor fördel med genomgående mast är att masten står stadigt utan vant och stag så du kan göra en sak i taget istället för att både lyfta och lossa samtidigt.

Det tog inte ens 1,5h från att killarna lämnade ruffen tills de var klara och masten låg surrad på däck. Även de tyckte att det gick väldigt smidigt, jag såg väldigt lite av det eftersom jag valde att hålla mig och Aqvelina hur vägen för säkerhets skull. Mitt bidrag blev att hålla koll på masten inne i ruffen när de började lyfta så att inga kablar trasslade eller fastnade samt att den lyftes som den skulle. Det kunde ju vara så att Niclas hade missat någon kabel tidigare. Då vi aldrig satt upp eller tagit ner masten så visste vi ju inte hur mycket som var inkopplat eller hur det var inkopplat så länge masten stod på plats.

Jag tog sen ett eget initiativ och stoppade yllefilten i masthålet för att inte göra den till skorsten åt all värme eller släppa in snö den vägen.

Med ordentligt överhäng både i fören och aktern kaste vi loss och började puttrade mot Överby igen. Vi saknade motorlanterna eftersom den sitter i masten men i övrigt tände vi upp i fören och aktern såvida syntes i det fallande mörkret.

Jag servade med varmt te ut i sittbrunnen så att Niclas och Björn skulle hålla värmen. Medans de höll igång med avmastningen blev de varma av aktiviteten men när de började stå stilla i sittbrunnen och motvinden hade jag räknat ut att de snabbt skulle kylas av om det inte tillföres värme och energi (läs socker/honung). På vägen ner hade vi sprayhood uppe som dämpade vindbyar från fören, nu var sprayhooden nere för att kunna lägga masten på rufftaket så vinden kunde vina fritt genom sittbrunnen och de som stod där.

På vägen ner såg vi två båtar, båda täckta motorbåtar, där förare och passagerare satt inombords eller under kapell. Vi såg två på vägen upp också. Däremot förvånades vi över att de inte, trots mörker, höll större säkerhets avstånd med tanke på sina relativt höga hastigheter och storlek. Vi tuffade på i stadiga 6 knop.

Det mörknade fort när vi väl kommit iväg men vi var glada för att ljuset var med oss under avmastningen i alla fall. Det såg riktigt mysigt ut när jag tittade ut i sittbrunnen genom den genomskinliga ruffluckan jag hade satt in. Jag bad Niclas fota och fick jättefina bilder.

Aqvelina sov igen och det var definitivt bäst för henne att vara nere i ruffen när mörkret kom. Hon satt i BabyBjörnen medans jag pysslade i köket och det slutade med att hon sov alla de 2,5h det tog att kasta loss och ta sig till Överby brygga igen, vaggad av motorljudet och gungandet av vågorna. Det var flera gånger vi noterad att hennes blick verkade känna igen sig ombord och även om man inte tänker på det så måste ju små barn ha minnen fast de inte minns det sen när de blir stora. Hon har ju spenderat en stor del av sitt liv ombord just på den här båten under sina 4 månader i livet.

Väldigt sakta och försiktigt la vi till vid bryggan igen, strålkastaren på brygghuset hjälpte till lite. Viktigast var att ta hänsyn till det extra utsticket fram som definitivt inte brukar vara där!

Aqvelina vaknade och hann byta blöja innan vi gick i land och packade in oss i bilen. Även urpackningen gick rekordfort med bara en ryggsäck och oss själva att förflytta. Lite genomblåsta, lite svala och lite hungriga åkte vi hemåt vid 17.30. Vi stannade i Grisslinge på vägen och bjöd in oss på middag hos Niclas mamma som var hemma sjäv. Björn åkte upp till sina föräldrar på Vindö och gjorde samma sak.

Nu i helgen lyftes Jolly upp ur vattnet och står nu tryggt på land inför nästa säsong. Allt verkar ha gått bra enligt Björn och bilderna vi fått.