Race i basängen

Berg (mittenbasängen) – Klevbrinken

Vi hade en plan, att som förut vara tidiga till ledvirket för att få slussa så fort som möjligt. Vid 07 skulle vi gå dit var planen, för slussvakterna hade sagt i går att de öppnade vid 08 (inte 09 som vanligt). Sen skulle vi göra frukost och ta det lugnt.

06.55 kliver vi upp, lite senare än vanligt och det första Niclas hör är hur grannbåten startar sin motor. Han visste att de skulle åt samma håll som oss så om de går vill vi också gå. När han sticker upp huvudet genom ruffluckan hör han minst 5 andra båtar som också startar motorn var på han flyger fram på däck och rycker åt sig landströmskabeln och lossar förförtöjningarna. Jag är kvar i ruffen och anar vad som händer men är inte med på en enda manöver.

Det känns som att han har lagt i backen innan akterförtöjningen ens är lossad och så far vi iväg. Eftersom det är tomt bredvid oss går det att gena ut och sen är det race i basängen! Tävlingsdjävulen kommer fram i Niclas och det slutar med att vi är nummer två vid ledvirket. Men vi lägger oss allra längst fram eftersom det lämnats en stor tom lucka där. Totalt la 10 båtar ut ungefär samtidigt men fyra skulle gå mot Sjötorp och övriga 6 skulle åt samma håll som oss.

Bara minuter efter att vi lagt till kommer slussvakten gående, klockan är ca 07.10. Tydligen har de slussat ner en av passagerarbåtarna ännu tidigare och han resonerar så att han är ju på plats, varför stå och ha tråkigt i 50 min, han kan väl lika gärna slussa ner om några vill åka. Vi hakar gladeligen på det erbjudandet, vi som hade velat komma ner redan i går kväll.

Taktiken för idag är lite annorlunda jämfört med tidigare, nu måste ju en av oss räcka till för Aqvelina hela tiden. Niclas är ombord med henne och sköter motor och ratt. Jag är i land med tamparna för både akter och för. Tidigare har Niclas hanterat aktertampen efter att jag lagt den i öglan vid nedslussning. Men vi testade det här upplägget i en av de sista slussarna i går och och jag kände att jag fick det att funka.

Så jag lägger först aktertampen i öglan och använder den för att eventuellt bromsa in båtens framfart men en del av det jobbet gör Niclas med motorn. Med förtampen löst i handen har jag tillräcklig kontroll på fören för att den inte ska driva in mot mitten på slussen och eventuella båtar på andra sidan. Sen gäller det att bägge tamparna är snäppet längre än båten är lång så att jag kan gå fram och lägga i förtampen i öglan utan att släppa greppet om aktertampen. Sen står jag där med en tamp i varje hand och parerar båtens rörelser samtidigt som jag släpper efter när vattennivån i slussen sjunker. Då har Niclas händerna fulla med Aqvelina som också vill hjälpa till och absolut inte trivs med att alla inte är ombord.

Det är sju slussar på rad för att komma ner. Alla utom den sista går fantastiskt bra, då tröttnar Aqvelina lite men ändå ingenting jämfört med tidigare avgrundsvrål. Jag är lite trött i händerna och lite less på aktertampen som är av äldre och sämre kvalitet, den har tvinnat och snurrat sig mycket plus att den var aningens för lång. Men allt som allt har det gått väldigt bra.

Sen bär det av över Roxen, hör och häpna utan motorproblem! Så här i efterhand kan man skriva det utan att jinxa något.

Vi har varken hunnit göra eller äta frukost så det roddar jag med under gång efter att Niclas hunnit morgonkissa. Inte ens det hann vi med i racet och den plötsligt slussningen. Aqvelina hittar en ny rolig plats uppe på nav-bordet och sitter länge där och pysslar.

Vi hade kunnat segla och få saxa seglen eftersom vi har medvind som blåser på ganska bra men vi låter bli. Vi turas om vid rodret istället och jag styr andra halvan av sjön medans Niclas navigerar oss mellan små öar och flertalet röda och gröna prickar.

Vi har tur med järnvägsbron i Norsholm och hinner inte en lägga till vid ledvirket innan vi får gå in. Jag är skeptiskt till att klämma sig in i en sluss där det redan är fyra andra båtar men slussvakten vinkar on oss och vi får precis plats.

Det här är första och enda slussen med färdiga tampar på slussväggarna att hålla sig i vilket är väldigt bekvämt. Det är ingen stor nivåskillnad men väggarna är höga redan när vi kör in så det går inte att ta sig upp på kanten och lägga egna tampar.

Det blir en hackig lunch, mitt i både matlagning och servering kommer det slussar eller broar vi måste hantera. Jag borde ha ätit tidigare och är för första gången på hela resan inte överförtjust i kanalen. Men det går över efter maten och tur är väl det.

Minns ni att det var en passagerarbåt som slussade ner tidigt i Berg som gjorde att vi också kom iväg tidigt? Samma båt har alltså legat före oss hela dagen, både över Roxen och in i kanalen. Och just i den här kanalen går man mellan åkrar och bondgårdar, doften av koskit lägger sig i sittbrunnen när det inte blåser och det är allmänt bördigt och kanske lite övergött. Det gör att det växer väldigt mycket vass i kanalens kanter, vass som växer fort och utan så bra fäste i botten.

När en passagerarbåt, lika bred som kanalen på sina ställen, passerar den här växtligheten så rivs vassen upp i stora sjok. Det här flyter sen löst i kanalen, driver med vinden och strömmen och tar ett par dagar på sig att sjunka eller driva in till kanten.

I det här kaoset kommer vi gående, bara en kort stund efter passagerarbåten. Niclas väjer så gott han kan mellan de ”isberg” han ser men plötsligt märker han att båten inte drivs framåt på samma sätt längre. Varvtalet är det samma, temperaturen på motorn är ok men vi gör knappt fart framåt, inte mer än det vind och ström förser oss med. Så han släpper på gasen, vi klurar, gasar upp lite igen, lägger i backen och sen framåtväxel ytterligare en gång men det är oförändrat. Det finns en viss vibration i ratten och jag tycker att motorn gungar lite mer än vanligt i sina rörelser.

Aqvelina har precis somnat i min famn.

Vad gör vi?

Jo driver med kanalen och kommer bakom nästa krök fram till ett ledvirke innan bron. Vi styr in och lyckas komma på plats även om vi hamnade lite längre fram än planerat. Med bägge tamparna i land drar vi båten bakåt för att lägga till och sen är det bara fram med båtshaken och se vad vi kan komma åt. Vattnet är gult som ärtsoppa, det är ingen idé att ens försöka dyka ner under. Vår bästa chans är den långa teleskopbåtshaken.

Det går lyckligtvis att lägga ner den sovande Aqvelina i sittbrunnen och hon sover vidare medans vi förtöjer utan motor.

Niclas ger sig på att rensa där propellern borde vara och framför kölen men känner inget.

Bron vi väntar på verkar inte va på väg att öppnas i första taget så där ligger vi ett tag och kan inte göra mer än vänta. Efter en stund testar vi att starta motorn och lägga i lite fart framåt fast vi fortfarande ligger fast i bryggan, bara för att känna som vi får något driv. Det får vi!

Om det var den hastiga förflyttningen bakåt, att propellern stannade, att strömmen fick grepp eller om något helt enkelt sjönk kommer vi aldrig få veta. Men vår bästa gissning är att det var flytande vass som hindrade vår framfart på något sätt och att den sen försvann.

När bron öppnas beter sig allt som vanligt igen så vi ger oss lite trevande iväg igen med bara ett fåtal slussar kvar till Söderköping. Inför två dubbelslussar blir vi liggandes bakom en stor gammal motorskuta, även de med småbarn ombord. Deras är 1 år och 9 månader och Aqvelina tittar förundrat och vill säga hej. Vi får en trevlig pratstund i väntan på nästa nedslussning, de har med flit låtit bli att tränga sig in med båtarna innan. Det är många ton att få stopp på i den där så de vill ha lugn och ro och helst ingen framför sig i slussen.

Vi får plats snett bakom och lovar att ta det lugnt så de hinner förtöja innan vi går efter de in i slussarna. De tipsar även om att inte lägga sig i gästhamnen inne i Söderköping när vi ska lämna båten några dagar, istället föreslår de en liten liten gästhamn precis nedanför de slussar vi ska ta oss igenom. Klevbrinken är mest en stor camping men har 7-8 platser att förtöja långssides på. Den ska vara väldigt lugn eftersom alla stressar fram till Söderköping eller precis kommer därifrån.

Vi tar tacksamt emot tipset och lägger oss där när slussningarna är klara. Slussningar som gått riktigt bra med Aqvelina eftersom vi hände upp gungan vi tagit med oss på bommen. Förutom en vurpa satt hon ganska nöjt i den och gungade förvånansvärt länge.

Bara 10 minuter efter att vi lagt till dyker min mamma upp med Niclas bil för att hämta oss, perfekt tajming.

Jag går upp till campingens gemensamma kök och värmer en barnmatsburk till Aqvelinas middag och sen packar vi ihop båten. Vi vuxna löser middag i bilen hem.

Det känns lite jobbigt att lämna men vi är tvungna eftersom Niclas behöver jobba 1,5 vecka. Fem dygn får man ligga i varje gästhamn, det ingår priset för kanalpasset. Så under helgen åker jag och Aqvelina ner för att byta gästhamn. Med oss får vi min mamma och Aqvelinas kusiner som är väldigt nyfikna på båten. Ett dygn blir lagom för oss ombord och eftersom vi la oss i Klevbrinken behöver vi bara ta oss förbi en bro för att komma till nästa gästhamn. Hade vi gått till Söderköping hade vi behövt slussa till nästa gästhamn och det känns lite magstarkt med tre barn ombord även om det hade gått att lösa.