Bara tjejer ombord

Fem dygn ingår det att ligga i varje gästhamn i Göta Kanal om man vill. Det valde vi ju att utnyttja till max i Klevbrinken/ Skeppsdockan. Men nu var det dags att flytta på oss. Tyvärr är Niclas låst hemmavid med beredskap utöver ordinarie arbete, så jag och Aqvelina tog på oss det uppdraget.

Vi tog min bil och packade in oss själva och Aqvelinas två kusiner samt hennes mormor. Efter ett stopp i Norrköping på ICA där vi både bunkrade mat och passade på att ladda bilen var vi ganska smidigt framme vid båten. Aqvelina sov delar av resan och vi andra lyssnade på Ronja Rövardotter som ljudbok och försökte allmänbilda tjejerna om Kolmårdens historia (mer än djuparken som de redan har koll på).

Allt såg ut bra ut ombord, precis som när vi lämnade. Det var en stor lättnad, man vet ju aldrig med det här flytetyget.

Flytvästreglerna tog vi på en gång men de behövde upprepas och följas upp om jag säger så… Kusinerna var så exalterade över att vara ombord att det inte alltid hade högsta prio.

För att göra av med lite energi efter bilresan och inte börja med att riva båten så tog jag och tjejerna en kort promenad upp till slussen som ligger precis innan gästhamnen. Min mamma packade in i båten och pausade lite under tiden.

Det var väldigt spännande att försöka förstå hur båtarna och vattnet kunde flytta på sig i slussen och vi lyckades tajma en slussning helt perfekt.

Aqvelina var inte alls lika fascinerad av flytväst, slussar och båtar längre, hon njöt av att sitta på en pollare av sten. Tänk att njuta så av det lilla.

Men det var ändå lite spännande att titta på STOOORA båten, eller så smittade kusinernas reaktion av sig.

Till slut kom de ner i varv en stund och boade in sig i förpiken och pysslade tillsammans.

Sen kan jag inte räkna gångerna de tog på sig flytvästarna och sprang upp på däck bara för att gå ett varv och titta in genom alla ventiler för att sen komma in i ruffen igen och hänga av sig flytvästen i några minuter. Sen samma visa igen.

Som sagt har Aqvelina en helt annan energi ombord numera.

Hon tycker att det är väldigt viktigt med rutiner och var väldigt noga med att introducera kusinerna till det hon helst gör ombord, nämligen läser favoritboken om och om och om igen. Jag har tröttnat på den för länge sen så det var väldigt bra att bägge kusinerna är läskunniga och tog över.

Tjejerna delade på förpiken, min mamma tog salongssoffan (som tyvärr inte gick att bädda ut som vi tänkt oss) och Aqvelina delade akterruffen med mig som vanligt. Jag svor lite över att inte ha tillräckligt med verktyg för att kunna göra ett ordentligt försök att sänka salongsbordet och bädda ut soffan. Det fanns endast ett skjutmått och en liten stjärnmejsel samt morakniv ombord i form av verktyg. Det ska det bli ändring på!

Jag är bortskämd med att Niclas alltid tar med sig sin stora verktygsväska med allt och lite till i när vi ska ut. Ombord på Jokern hade jag en egen uppsättning med skruvmejslar och tänger som alltid fanns där, det händer ju ibland att jag är själv ombord. Hade jag bara haft en kombinationstång nu hade jag iaf kunnat försöka meka med salongsbordet för att sänka ner det. Nu verkade mamma överleva en natt i den smala kojen men så ska det inte vara.

Alla blev väckta 06.30 av Aqvelina som ramlade ner på durken i akterruffen. Det var lite annorlunda möblerat där inne eftersom det inte var så mycket packning med och Niclas inte sov på babordssidan, så det blev tokigt när hon började klättra runt. Men efter lite kramar glömde hon bort vurpan och fick sällskap av de nyvakna kusinerna inne i akterruffen innan frukost.

Så kom uppgiften vi egentligen var på plats för, att flytta båten.

Det var broöppning varje hel och halv timme med start kl 9.00 och mycket båtar i omlopp så jag funderade länge på hur vi skulle lägga upp det.

Först ut var att justera förtöjningarna så att vi kunde lossa utan att kliva i land. Det var redan fullt på ledvirket vid 07.00 så vi gav oss inte dit. Vi hade fått höra av slussvakten i går att det var fullt i Söderköping i går kväll och det gjorde mig väldigt fundersam.

Vad gör vi om vi kommer dit och det är fullt?

Det slutade med att vi valde den andra broöppningen, dvs. 9.30. Tyvärr gjorde ett sista toabesök att den stora skutan vi haft som granne i gästhamnen la sig och blockerade hela ledvirket vid bron. Så vi låg kvar med tamparna i handen och väntade på vitt ljus på bron innan vi kastade loss. Sen var det bara gasa och ta rygg på skutan.

Vi kom under bron och fick parera en hel del kastvindar som drog in tvärs över kanalen samtidigt som vi krypkörde efter skutan.

Det var bara 1nm bort till Söderköpings gästhamn så vi hade ingen brådska men varje minut hann jag grubbla en gång till på hur vi skulle lyckas få plats eller vända om det var fullt.

Efter att först ha lyckats vända på en femöring och sen smita in 2 minuter på en reserverad plats för att reka lediga platser lyckades vi knipa den sista riktiga platsen!

Vi fick en förvånad kommentar från bryggan under en av manövrarna, en kvinna var uppriktigt förvånad att vi bara var tjejer ombord. Men det gick ju hur bra som helst och jag är väldigt stolt över min insats, från att vi kastade loss till att vi la till.

Tjejerna skötte sig så gott de kunde och satt mest på fördäck alla tre. De hade fått förhållningsregeln att hålla sig på den sida som har hunnit få manntågsnät så jag var ganska lugn med att även låta Aqvelina vara med där framme trots att jag stod och styrde.

Det var en otrolig lättnad när vi låg förtöjda här!

Är man i Söderköping är det nästan obligatoriskt med en rejäl glass och efter den här bravaden slog vi på stort och satte oss på Smultronstället redan 10.00 och festade. Det var ingen kö och inga problem att få bord så dags.

Sen var det dags att hämta bilen så jag och Aqvelina gav oss av medans de andra hängde i lekparken och packa ihop sin packning. Vi har ingen vagn ombord men bärryggsäcken är väldigt smidig och uppskattad.

Det tog bara 20 min att gå längs vandringsleden precis i kanalkanten bort till bilen.

Nu får båten ligga några dygn till i Söderköping innan vi kommer tillbaka för det vi hoppas blir sista etappen hem.

På hemmaplan övar Aqvelina på att bada med flytväst. Att hon inte har ramlat i från båten än förvånar mig. Så jag tänker att nu vänjer vi henne vid flytvästens riktiga funktion så att det inte blir en så stor chock den dagen hon faktiskt hamnar i vattnet. Hon gillar vatten och tycker att flytvästen är helt okej. Det är även väldigt skönt att hon vänjer sig vid att alltid ha den på sig på stranden/ i vattnet, då kan jag hinna blinka utan att vara rädd att hon drunknar.

Hon tycker inte att vi övar på att bada med flytväst, hon tycker att vi säger hej till Harry när han jobbar och så är det ju. Vi passar på att vara vid Fiskmyran där simskolan pågår just nu och han vill gärna ha skjuts till och från sommarjobbet som simlärare.

Tack vare att han är där, och kan ta Aqvelina när han har slutat jobba, har jag kunnat ta årets simborgarmärke. Det är 90 års jubileum i år och ett extra fint märke, plus att det är en riktigt bra årlig kontroll av sina simkunskaper.