Ut ur kanalen

Sjötorp – Mem – Oxelösund

Att få hem den här båten är inte bara vår lilla familjs projekt, vi involverar hela släkten känns det som. För att komma ner till Söderköping utan att behöva lämna bilen där ställde Niclas pappa upp som chaufför och åkte med ner. Vi gjorde samma stopp som när vi tjejer skulle flytta båten, dvs ICA i Norrköping. Efter en rejäl handling var bilen fulladdad så att resa hem skulle gå smidigt.

En liten rundtur ombord och en glass på bryggan hann vi med innan bilen vände hemåt. Det kan ha blivit lite snack med de i Scanmar 33:an bredvid också…

Ombord på den här etappen av resan är Niclas, jag och Aqvelina. Vi hade tänkt gå till Mem samma kväll men det kändes stressigt så det struntade vi i. Istället hittade vi en lekpark med restaurang och firade in starten av vår gemensamma semester med en middag.

Nästa morgon däremot slussade vi ned vid 10.30 efter att ha tagit en lugn morgon och gratulerat vårt födelsedagsbarn ombord. Det var inte mindre än Aqvelinas 2 års dag just idag.

Innan nästa sluss fick vi vänta på att passagerarbåten Athene skulle gå förbi oss. Då hamnade vi bakom en katamaran som mött ett betydligt värre öde än oss med masthaveri, läckande skrov och okänt roderproblem. De skulle också till Mem men där skulle den lyftas upp på bil och transporteras till varv.

Vi la till i Mem och försökte förgäves sova middag. Det slutade med att jag satte Aqvelina i bärryggsäcken så att hon somnade och Niclas lyckades somna en stund i förpiken, det är jobbigt att ha semester! Den kvällen gick jag och la mig med Aqvelina vid 20.00…

Vi var väldigt tveksamma till hur vi skulle fortsätta färden med tanke på väder och ork, det hade regnat hela natten. Vi hade flera olika alternativ varav ett var att stanna ytterligare ett dygn i Mem och sova ut. Men så fick vi en bra natt och vädret såg ut att spricka upp så vi gav oss iväg med siktet inställt på att tanka i Stegesund och sen lägga oss i gästhamnen i Arkösund.

Sista slussningen var så klart den allra bästa med Aqvelina.

Det här är inte kända vatten för oss och vi upplever att det är ont om naturhamnar här så även om det är ovant att ligga i gästhamn ute i skärgården så får det bli så. Vi tuffade på, tankade och fortsatte. Vädret blev bättre och bättre, Aqvelina ville i vanlig ordning inte sova middag, hon rör sig inte lika mycket ombord så det är inte så konstigt att att hon inte blir trött.

Så när vi närmade oss Arkösund valde vi att fortsätta till Oxelösund istället. Vädret var fint, vattnet var nog så lugnt det skulle bli den närmaste tiden och det gav oss två timmar till att försöka få Aqvelina att somna.

Planen är rakaste men snällaste vägen hem. Vi vet att vi har skador från grundstötningen men inte hur allvarliga de är. Vi vill absolut inte pressa båten på något sätt med hårda vindar eller vågor så vi förvärrar något. Så även om det känns fel att bara gå för motor är det vad vi gör för att slita så lite som möjligt på båten.

Niclas hade tröttnat på den enformiga med att sitta och styra under motorgång och jag hade tröttnat på att Aqvelina inte ville sova så vi byttes av en stund efter lunch. Det slutar med att jag får henne i knät ändå medans jag styr men hon somnar tack och lov väldigt fort där i min famn under en filt och sover ca 45 min över Bråviken.

Det är härligt att vara ute på Östersjön igen, vattnet luktar som man är van vid och så fick vi se öppen horisont igen. Det är väldigt gott om fina fyrar och kummel också, systemkameran gick varm ett tag utanför Arkösund.

Tittar man på sjökorten över områdena här är jag förundrad över hur mycket grynnor, grund och kobbar som ligger tätt tätt tillsammans. Att det ens finns utrymme för segelbåtar i vår storlek känns osannolikt på vissa ställen. Men det är också gått om utprickning och tur är väl det!

Väl inne i Oxelösund gick vi och la oss i det vi trodde var Femöringens gästhamn. På vägen in är Aqvelina helt lyrisk, vi åker förbi stora hamnen och får se flertalet lastbåtar men också bogserbåtar. Hela hon lyser när som säger ”pappa jobbar” och tecknar båt med händerna.

Vi lägger till, betalar hamnavgift i en automat och leker en stund i lekparken innan vi lagar middag. Men under tiden vi fixar middag blir det guppigt värre inne i gästhamnen, efter lite vind vrid letar allt svall utifrån hela Östersjön sig in under bryggorna. Vi är redan på gränsen till för långa för bojens placering i aktern och hittar inget bra sätt att förtöja om. Så mitt i middagen kastar vi helt sonika loss och går ut till en gästhamn vi passerade på vägen in, bara 1nm bort.

Den gästhamnen visar sig vara Femöringen, dit vi hade tänkt gå från början. Det ser tyvärr fullt ut när vi kommer dit. I ett sista, nästan desperat sökande efter plats sticker vi in fören långt in mellan massor av båtar och hittar osannolikt nog en sista plats allra längst in. Det var tight som bara den att komma in och det krävdes en lång tamp för att dra oss rätt men vi kom in!

Så klart var det en ny hamn och ny hamnavgift men den dubbla kostnaden är värd det med tanke på att vi ligger helt lugnt och kommer kunna sova gott i natt. Lite kvällsbestyr, planering av fortsatt rutt och sen sova.